söndag 20 januari 2013

Gick inget vidare...

Min återkomst i blogg-världen blev tämligen kort...

Inspirationen lyser fortfarande med sin frånvaro och jag lägger därför ner igen. Veligt eller hur? Men nu är det nog på riktigt... Jag gillar att läsa andra bloggar och beundrar dem som ständigt har något intressant att skriva om. Men just nu är jag inte en av dem...

Så fr om med nu så skriver jag inga inlägg här mer. Ha det så bra kära ni! Kram!

måndag 14 januari 2013

Mellis-verkstad

Idag slutade jag tidigt. Jag älskar att komma hem med mina tjejer och göra mellis och ha en lugn och skön em tillsammans(idag ska jag dessvärre tillbaka till jobbet om en stund för personalmöte...).
Då ingen av barnen hade ätit särskilt bra i skolan idag så gräddade jag mandelvåfflor till mellis. Glutenfria, näringstäta och fulla med vitaminer och mineraler och dessutom goda!

Sedan gjorde jag även ett par andra mellis inför veckan som kommer för att underlätta när barnen, särskilt L då hon går hem själv. Det blev hemlagad risgrynsgröt (funkar också bra till frukosten) med 1/3 råris förutom det vanliga grötriset. Detta för att ge lite mer mättnad och mineraler. Den blir inte heller lika söt som den färdigköpta.

Till sist blev det också en laddning pizzamuffins, även dessa glutenfria. Mycket goda och mättande och de går hem hos barnen även om L varken gillar ägg, ost, eller skinka som är i...men tillsammans går de ner.

En riktigt huslig och präktig husmorsinsats idag alltså...

Recepten kommer en annan dag eftersom jag inte hinner nu!

lördag 5 januari 2013

Borde...

Varför är det så att man, i alla fall jag..., ofta kommer på mig själv att göra saker eller tänkea tankar för att man "borde". Enligt vem egentligen? Ta t ex böcker, det finns böcker som många tycker att man borde läsa. Eller böcker som jag trodde att jag borde läsa för att jag trodde att jag ville. När jag sedan börjar läsa och verkligen inte tycker om boken så har jag svårt för att bestämma mig för att inte läsa klart. Inte för att jag tror att boken kommer att bli bättre, utan för att jag borde läsa klart för att andra tycker att den är bra...
När jag skriver det såhär så låter det ju helt skruvat, men jag tror att det ofta kan vara så. Jag tror att vi alltför sällan gör saker för vår egen skull. Det kommer att bli ett av mina mål för 2013.
  •  Att göra saker för min egen skull, för att jag vill och trivs med det.
  • Ett annat mål som jag har är att vara så gott som smärtfri samt rörlig och frisk i kroppen när jag fyller 40 i sommar. Har ju under de senaste åren haft problem med åtskilliga inflammationer i framförallt höft och axel...Detta försöker jag nu åtgärda med sjukgymnast och träning.
  • Till sist vill jag varje dag försöka ha inställningen att jag är tacksam över livet och tänka att idag är det en bra dag då jag vill må så bra som möjligt 

onsdag 19 december 2012

Gåva som värmer hjärtat

unicef


Såhär i juletid ger vi gärna gåvor till människor som vi vill visa uppskattning för. I mitt yrke får vi ofta små fina saker från "våra" familjer på jobbet och det värmer såklart även om vi absolut inte förväntar oss att få något. Vi gör ju bara vårt jobb... Men som sagt, lika glad blir man ändå varje gång! Senaste dagarna har vi fått lite choklad, hembakade saffransskorpor, hyacinter etc.

Men igår kom en familj med en present som värmde lite extra... Med orden "Ni får väl en del hyacinter...", ett gåvobrev till var och en av oss, som visar att vi (eller rättare sagt familjen i fråga) har gett bort ett vaccinationspaket var, som räcker till 30 behövande barn genom unicef. Det är väl en utmärkt gåva när man jobbar med barn! Något som "ger mer" i vår värld av konsumtion...

måndag 17 december 2012

Crush!!!

Jag är förälskad!!!
Det känns som om jag har hittat hem...

Något har idag kastat mig handlöst omkull...

Av en slump slank jag in i en klädbutik under Stockholmsbesök pga sjukgymnast idag. Jag kände mig så lycklig...av något så fånigt som kläder! Det kändes som om de talade direkt till mig...

Efter att ha gått lite vilse i kläddjungeln de senaste åren, då jag med full fart närmar mig 40, så kände jag så starkt att dessa vill jag ha!

Min nyfunna passion heter Desigual och är ett härligt färgsprakande spanskt klädmärke som gör mig glad! En riktigt fin klänning som faktiskt var på rea fick följa med mig hem...så nu hänger den där längst fram i garderoben. Kanske inte något jag jobbar i med mina kladdande förskolebarn, men absolut något jag vill använda ofta under min fritid!
 

onsdag 12 december 2012

Lusse lelle

 
 
Vilket ursött luciatåg!!! Hittade det på Google...tänk om man skulle försöka sig på att virka ett eget...även om det ser lite väl svårt ut...
 
Idag tjuvstartade vi lite med lussandet. Föräldrar till de barn som var med i skolans luciatåg var inbjudna till ett sista genrep kl tre idag. Efter att i panik ha fastnat i trafik- och parkeringskaoset vid skolan, ställde jag till sist bilen en bit därifrån och sprang flåsandes till skolans gympasal, sjönk jag ner på gympasalsgolvet och tittade på det fina luciatåget. Jag har tur som hade båda mina tjejer med i tåget. A var en bedårande men blyg pepparkaksgumma och L var en så fin tärna! Så nu satte julkänslorna igång på allvar. I morgon är det så dags för luciafirandet på jobbet. Det är kanske inte direkt min favoritdag på året, med en massa föräldrar som man ska sjunga inför då de små barnen plötsligt har glömt alla sånger... ;) Men lite mysigt är det också såklart.
 
Sedan har jag ju infört en tradition i vår familj då vi klär julgranen på Lucia-dagen så i morgon är det dags...mysigt!

måndag 3 december 2012

Ta och ge energi

Ibland kommer jag in i perioder då jag känner mig alldeles dränerad på energi. Den är puts väck, finito, hela jag känns tom och orkeslös.
Igår kväll fick jag en riktig tankeställare då jag pratade kring detta med en kär person...
 "Du bara ger och ger och ger...men vad ger DIG energi tillbaka?"
Baam! Det gick rakt in i magen... Någonstans känns det som om jag har tappat bort mig själv...

Under de senaste två åren har jag åkt lite upp och ner, alltså mer än vanligt... Jag jobbade mig till en kraftig stress-reaktion och försökte jobba mig upp igen, vilket väl har gått ganska bra. Nu har jag åter en arbetstillvaro som jag trivs bra med just nu. Men i samma veva kände jag att jag varken hade lust eller ork att träna på samma sätt som jag gjort under många år. Jag trevade mig fram med lite yoga och mindfulness som visserligen gjorde mig gott och senaste tiden har jag gått på Qigong vilket också ger mig något för mitt inre.

Men oj vad jag saknar att träna till hög musik som pumpar och får mig att ge lite extra! Att köra så att svetten lackar och glädjepirret sprider sig i kroppen är något som fattas mig... Sedan min stresssvacka har jag levt i stort sett varje dag med fysisk smärta i många av mina muskler. De är som spända fiolsträngar och fulla med knutor. De har liksom fastnat i kramp och har nog tappat mycket av den styrka som de hade förut. Jag har gått till läkare som har gett mig antiinflammatoriska preparat, gått till kiropraktor, akupunktör, fått avslappnande injektioner utan vidare bra resultat. Men nu verkar jag äntligen ha hittat rätt. Jag går nu hos en specialiserad sjukgymnast en gång i veckan. Han knådar, trycker, drar, punkterar mina triggerpunkter med akupunktur...ont ska väl med ont fördrivas... Och jag blir sakta men säkert bättre!

Och nu har jag bestämt mig! Jag ska åter teckna ett medlemsskap på vårt lokala gym. Det är ju när jag tränar ordentligt och regelbundet ca 3-4 ggr per vecka som jag mår som allra bäst. Ska det vara så svårt att förstå? Varför har jag låtit det gå så långt? Ja, ja...det är ingen idé att älta det längre. Dags att agera! Så nu kör vi! I morgon är det jag som kontaktar tjejerna på gymmet och sätter igång...kanske finns något härligt danspass i veckan? <3

torsdag 29 november 2012

Det behövs mer kunskap och öppenhet för barnens skull!

Under senaste året har jag läst en hel del, samt gått fortbildning via jobbet, inom NPF-området, alltså neuropsykiatriska funktionshinder (tex ADHD, Autismspektrumdiagnos,Tourette, Dyslexi mm). Det intresserar mig allt mer och jag ser hur flertalet barn i förskolan och i skolan har svårt att klara av den stressiga och snabba tillvaro som vi alla lever och verkar i.
Något som jag också märker är att många inte tycker att man ska utreda om ett barns svårigheter i kamratrelationer, koncentration eller skolarbete beror på någon diagnos inom NPF...Varför är det så? Om nu barnet har stora svårigheter att orka med sin tillvaro och att det faktiskt beror på att dess hjärna fungerar lite annorlunda än de flesta andras, varför ska man då inte ta reda på det, för att underlätta för barnet och kunna hjälpa på rätt sätt? Kanske har barnet svårt att sortera sinnesintryck och/eller har starkare sinnesupplevelser än andra. Ska barnet då tvingas sitta i ett rörigt klassrum med massor av saker på väggarna, ett klassrum där andra barn far omkring/diskuterar/pratar högljutt, starka lysrör lyser och surrar ovanför bänkarna, stolar som skrapar mot golvet...? Om man då inte hjälper barnet att kunna sitta i lugn och ro ibland för att återhämta sig, kanske gå iväg till ett mindre rum för att jobba samt det allra viktigaste; se till att klassrumsmiljön blir lugnare...(det är bra för precis ALLA barn men absolut en förutsättning för barn som har svårt att sortera detaljerna i omgivningen). Om detta inte sker kommer ett barn med NPF inte att kunna ta in det som det egentligen ska lära sig i skolan. Energin är redan bränd på det omgivande bruset...

Om man misstänker diabetes hos ett barn, att ett barn hör eller ser dåligt eller att ett barn är allergisk mot något, tar man då inte reda på vad det är som gör att barnet mår dåligt?! Så att man kan ge barnet det stöd och den hjälp det behöver? Varför ska det vara annorlunda vad gäller NPF? Nej, då ska man tydligen gissa sig fram och göra lite som man själv vill för att hjälpa...Eller tycka att barnet borde skärpa sig...
Pga detta, samt att många verksamma inom förskola och skola har för lite kunskap kring detta, så "missas" många barn och de går igenom förskolan och skolan med stora svårigheter och kanske "ramlar ur" på vägen, alternativt mår mycket dåligt. Många gånger har jag läst om ungdomar och vuxna som fått sina diagnoser sent och alla har de uttalat: "Äntligen förstår jag varför jag inte har känt mig som de andra, men varför fick jag ingen hjälp tidigare?

Jag fick tips, av en bloggare som jag följer, på en föreläsning av Christoffer Gillberg, Sveriges främsta professor inom området. Nu har jag lyssnat på den och han säger så många klokskaper...synd bara att det oftast inte fungerar i verkligheten. Men med många mindre steg och med ju fler som propagerar och skaffar sig kunskaper så kanske det till sist händer grejer...

Här är länken, om någon av er är intresserad:

http://vimeo.com/54046288?action=share&post_id=715824352_353540881411246#

tisdag 27 november 2012

Intressanta rörelser

 Då jag sedan en tid prenumererar på den utmärkta gratis föräldratidningen för oss med större barn "Familjemagasinet" har jag fått upp ögonen för en mycket intressant person. Och nu har han också skrivit en bok! Personen heter Torgny Steen och arbetar bl a som föreläsare. Hans metod, som också boken behandlar, går ut på att man kan hjälpa kroppen att klara av stress, bristande koncentration, myror i brallan etc med enkla repetativa rörelser. Här i närheten finns också "Alla Sinnen" som arbetar på ungefär samma sätt. Jag tycker såklart att detta är superintressant eftersom jag både har barn, jobbar med barn och är som besatt av "alternativ"... ;)
Så den här boken vill jag såklart ha...så länge tittar jag på Torgny Steen på Youtube där han också har lagt ut en hel del övningar. Han har även en hemsida med en del matnyttigt som heter CreativeChildren.se
 
Och någonstans drömmer jag om att jobba med denna typ av träning samt kostrådgivning som också kan hjälpa många barn att må bättre. Synd bara att all sådan typ av utbildning kostar en hiskelig massa pengar. Men tids nog...tids nog...

måndag 26 november 2012

Eko...eko...eko...

Ni som känner mig vet att jag med jämna mellanrum drabbas av eko/miljö- resp hälsoångest... ;)
Nu är det dags igen...

För ca ett år sedan drabbades två arbetskamrater, båda i 40-årsåldern, av en tidigt upptäckt bröstcancer. Båda upptäcktes vid en rutinkontroll med mammografi som erbjuds av landstinget efter att man har fyllt fyrtio. Bådas satt i närheten av armhålan och det gick bra med både operation och efterbehandling i form av strålning och hormon-medicin.
När något sådant händer i ens absoluta närhet börjar i alla fall jag fundera över saker och ting. Vad kan JAG göra för att minska riskerna? Vad jag vet finns det inte så mycket vetenskaplig forskning som absolut visar på VAD som egentligen utvecklar cancercellerna. Jag väljer dock att tro (och det är MIN uppfattning) att de många gånger påverkas av vår livsstil med mängder av onaturligheter och kemikalier samt raffinerade livsmedel. Jag tror att detta kan orsaka inflammationer och överbelastning i kroppen och att vi går runt med en ordentlig coctail av substanser i våra blodbanor...

En sak som jag gjorde i samma veva som detta drabbade mina kollegor var att sluta med vanlig antiperspirant deo som effektivt täpper till våra porer i armhålan för att hindra att vi svettas och börjar lukta...usch och fy för det i vårt väldoftande samhälle...;) . Men för den skull vill jag såklart inte lukta svett...istället har jag använt mig av naturliga deodoranter av olika slag. Jag tycker att de funkar jättebra så länge man är noga med att tvätta sig under armarna varje dag. Svettas, det gör man och kroppen får möjlighet att ventilera genom körtlarna i armhålan. Men det luktar inte illa!
Thai-stenen är luktfri men effektiv medan den andra från Urtekram känns mer som "vanlig" deo och finns i olika dofter, min favorit har blivit Eucalyptus.

Jag kommer att återkomma med detta tema då det just nu upptar stor del av min tankeverksamhet...Hur kan jag hålla mig fräsch och må bra utan onödiga kemikalier och utan att behöva se ut/känna sig som en "ulltott" och hur lyckas jag få med mig mina närmaste?